i går va jag helt iskall, innan jag skulle få se Annica gick jag o vanka av o an o bara hyperventilerade.. jag va mer irriterad på diakonissan som satt o prata lugnt o försiktigt o va egentligen bara välidgt go, hennes kände jag irritation emot, släpp in oss nån i stället för helvete.. sen när vi väl skulle gå in så vågade jag först inte.. hallå det e min SYSTER ... min älskade syster som jag pratat med i telefon med varenda jävla dag, jag har alltid varit väldigt tacksam då hon alltid lyssnat på mina problem o jag har skrattat o hon har stöttat mig. Jag känner mig helt tom.. vet inte ens vad jag skriver... det känns som någon har dött som familjen känner som jag inte visste om, jag e mer ledsen för att dom e ledsna... förut va de något o jag tänkte ååå jag måste ringa annica... men näää de går ju inte längre... jag vet inte hur man ska orka med en sån här grej.... telefonen ringer hela jävla tiden, jag vill bara slänga den i väggen.. samtidigt e jag så himla tacksam att så många bryr sig o dom vänner som man har som inte hört av sig, man blir så jävla besviken.... jag skulle vilja be alla dra åt helvete... åt helvete med er jag åker till afrika o bygger bananbåtar! Naturligtvis vill jag va kvar här med min älskade familj.
Jag saknar Annica så jävla mkt så jag kan inte ens beskriva med ord ... varför??
För jag vill bara skrika : RING MIG DÅ FÖR HELVETE!!!  kan hon inte bara ringa med sin töntiga stämma o skoja som hon alltid gör!
Min sista tanke när vi hade vart o kollat på henne va : jag vill hem, sen kollajag på annica... men va fan ska vi bara lämna henne här.. ska hon inte med hem, ska jag aldrig mer få se henne, krama henne, skratta med henne bli sur för att hon läggger sig i mitt liv som den lilla extra mamma som hon va!
Jag vet inte ut elle in..... jag e tom.... så himla tom!!!!

All kärlek t familjen o kari