Jaha då va man tillbaka i sin bubbla igen, vet inte om det är någon försvarsbubbla jag lever i, det har inte hänt bubblan. För i går grät jag o jag förstod mer att hon va borta men i dag känns de overkligt igen. Hon är ju så himla levande. En annan låt som Annica, Camilla o Mari brukade sjunga för mig när jag va liten är denna:

Trygghet trygghet trygghet...
Annica = TRYGGHET!!!
det är en sån otroligt stor trygghets del i mig som har dött med henne.

I bland känner jag mig så stark o ibland känner jag mig så liten o så rädd.
Det är inte klokt vad man inser hur mkt man älskar någon då man mister den, man har alltid älskat men man lever med sin falska skyddsnät, de händer inte mig. Hon / han kommer ju alltid finnas med mig... i alla fall VÄLDIGT länge till...
Alla ens nära o kära ska ju finnas där, de e ju självklart för en ....
Men en dag kommer vi alla få ett samtal eller någon som kommer & berättar att någon vi älskar har lämnat jorden, du kommer få en chock, kanske reagera så som du aldrig trodde. Hur det än r så är man ALDRIG beredd på det. Oavsett hur personen dog. Att få beskedet att någon du älskar har lämnat livet är de mest smärtsamma som finns. Det mest smärtsammaste jag varit med om.... o ändå är jag så himla lugn.. mer lugn än vad jag borde va, vad är det som är fel på mig? Jag borde gråta så tårarna sprutar dygnet runt, men jag e bara så himla tom!

Såå himla tom!